För flera år sedan kom jag i kontakt med begreppet normotisk – att vara sjukligt normal. Jag gick en spännande metodkurs i bildterapi där en av föreläsningarna gjorde särskilt avtryck. Det handlade bland annat om hur vi förhåller oss till själen i en allt mer sekulariserad tid, och begreppet normotisk, ett tillstånd när man tappat kontakten med sin ”inre verklighet”. (Läs mina reflektioner längre ner )
I dagens SvD ”Det inre klimathotet hotar vårt själsliv” (2018-08-15) skriver Johan Eriksson, privatpraktiserande psykoanalytiker, legitimerad psykoterapeut och fil dr i teoretisk filosofi, om begreppet och beskriver det som ”det inre klimathotet”. Han refererar till Christoper Bollas nya bok ”Meaning and melancholia: Life in the age of bewilderment” (Routledge).
Civilisationens pris är inte längre att vi tyngs under ett straffande överjag, som Freud beskrev det, utan att den moderna livsstilen tömmer det inre livet på innehåll. […] Om vi inte lyckas vända vår psykofobiska livshållning, om vi inte lyckas få det mänskliga självet att bli intressant och viktigt igen, så kommer den politiska processen till slut att helt tömmas på den intellektuella vitalitet och de gemensamma ansträngningar som är nödvändiga för mänsklighetens fortsatta överlevnad.
Håller du med? Har informationsteknologin varit så framgångsrik i att ge oss nya sätt att relatera, tänka och vara, att vi inte längre är intresserade av det introspektiva livet? Vi kanske till och med är rädda för det? Är det inre klimathotet lika alarmerande som det yttre?
Jag tror att psykosyntes kan visa vägen. Psykosyntesens grundare, Roberto Assagioli, varnade för det här redan för ett halvsekel sedan. Han menade att vi har två val för att överleva det yttre kaos som råder: att lyckas hantera det yttre eller att stärka vårt inre.
: : :
Sunt onormal eller sjukligt normal?
Känner mig ganska upprymd efter ett par dagar på Sigtuna folkhögskola. Jag går en metodkurs i bildterapi och på lördagen föreläste Maria Liljas Stålhandske, doktor i religionspsykologi, om livsåskådning och psykiskt hälsa. Hur förhåller vi oss till riter, ritualer, ceremonier i ett allt mer sekulariserat samhälle? Vad är normalt? Vad är onormalt? Kan man vara sjukligt normal? Finns det plats för det avvikande eller lever vi en normotisk tid?
Vi pratar om att vara normotisk, psykoanalytikern Christopher Bollas benämning på ett tillstånd när man tappat kontakten med sin ”inre verklighet”. När en strävan efter att vara så normal som möjligt skapat en inre tomhet (i motsats till psykotisk, när man inte greppar den yttre verkligheten). Som att resa på semester och fotografera oavbrutet, för att bevisa när man kommer hem att man har upplevt. I själva verket har man inte varit närvarande. Det är tomt på insidan.
Min tolkning ur ett psykosyntesperspektiv är att man inte har någon kontakt med sitt Själv. att man domineras av en delpersonlighet som gör allt vad som står i sin makt för att jag ska passa in i den yttre miljön. Att inte sticka ut, inte behöva ta ställning eller hamna i konflikt. En lojal soldat som försöker rädda mig från insikten att det är tomt på insidan. Vad det bottnar i kan man diskutera, men det låter som upplagt för en existentiell kris.
Hur skulle det vara om vi är mer tillåtande för det som går utanför normen, både i oss själva och andra? Acceptera och förstå alla våra sidor, även de som är lite vildsinta och trotsiga? Kanske tillåta oss att leka mer? Vad skulle vi upptäcka, på insidan? Att vi är sunt onormala? Maria refererar till Winnicott som säger: hälsa är att känna sig verklig och levande.
Alba >>Riten i det existentiella tomrummet
