Oftast ser jag mina litterära karaktärer mycket tydligt framför mig. De flyttar in i mig och vägrar gå därifrån. Jag får helt enkelt finna mig i att de sitter intill mig när jag skriver, viskar i mitt öra, pillar med mitt hår, frågar om det inte är dags för en fika eller något annat mysigt. Vi brukar komma bra överens, men när det gäller Mörkret blev det hela en aning komplicerat.
Mörkret är smeknamnet på en karaktär i min roman ”Mamma kom aldrig hem” som släpps den 27:e augusti. När huvudpersonen Linn är femton år beskriver hon första mötet så här:
”Jag minns hur jag stod där och tittade ut genom fönstret och såg honom komma första gången. Det var en lördag i början av maj. Det var något särskilt med hur han gick. Långsamt och uppsträckt, som en dansare. Han hade en sliten skinnjacka. En röd halsduk löst virad runt halsen. Håret var yvigt med grå stråk, men det såg jag först på nära håll. Det var motsägelsefullt med den känsliga munnen och den skarpa blicken. Jag förstod att jag borde hålla mig undan, ändå sögs jag in. Han satte sig vid bordet utanför fönstret. Det stod i skugga under kastanjen. Det blev hans favoritplats, han satt aldrig någon annanstans.”
Mörkret är en norsk konstnär som blir stamkund i familjens kafé, ungefär samtidigt som Linns mamma försvinner. Mamman brukar komma och gå, det är inget konstigt med det – men den här gången kommer hon inte tillbaka.
Mörkret däremot kommer nästan varje dag och visar ett särskilt intresse för Linn. Linn är fascinerad och samtidigt rädd, attraherad och avvaktande. Och varför frågar han om mamma hela tiden?
Romanen var redan färdig när jag förstod vem som var Mörkrets förebild. Jag råkade se Knausgård gråta i teve när det klack till i mig: Det är HAN som är Mörkret. Det är HANS intensiva blick som tjusar Linn.
Jag visste inte vad jag skulle tycka om det där. När Knausgård sedan gick ut i pressen gjorde upp med den svenska trångsyntheten, stökade det verkligen till sig. Skulle jag vara tvungen att ta honom i försvar nu? Är det ett gammalt medberoendebeteende som gör sig påmint? Jag kom fram till att han nog får ta ansvar för sig, och jag för mig.
När det gäller Mörkret så har han en speciell plats i mitt hjärta, men jag måste låta honom leva sitt eget liv nu. Jag måste låta dig som läser ha din egen fantasibild – även om det kan bli svårt efter det här avslöjandet, det erkänner jag. Men medge att det är spännande när fantasi och verklighet flyter in i varandra, helt bortom kontroll? Är dina förebilder lika bångstyriga?
”Han målar och rör sig ungefär som när han går, som om han äger marken och den bara ligger där och väntar på honom. Han kommer aldrig att gå exakt där igen, alltså gäller det att vara uppmärksam och ta emot honom när han sätter ner foten. När han lägger sin tyngd i steget, trycker ifrån och lyfter foten för att ta nästa steg. Jag får en känsla av att jag borde vara mer tacksam. Att det är något väldigt speciellt att sitta här och titta på honom när han arbetar.”
Presskontakt: Ewa Åkerlind, Ordberoende förlag,