Stämmer påståendet att en roman måste fånga läsaren under de trettio första sidorna? En författarkompis har börjat läsa Gone Girl av Gillian Flynn, en författare som jag brukar missionera om, och undrar om det är värt att fortsätta trots att den inte riktigt har hunnit fängsla.
Själv är jag ganska kräsen och svårflirtad numera. Dessutom läser jag långsamt. Och trots att jag är ett stort fan av Gillian Flynn – jag slukade hennes ”Mörka platser” – visade sig ”Gone Girl” inte alls bli någon ”promenad i parken”. Jag tror inte att det har med antalet sidor att göra. Det är båda långa romaner på runt femhundra sidor.
Jag vill ha en sinnrik intrig som skapar framåtrörelse, men egentligen är det inget krav. Det kan lika gärna handla om ett vackert språk och sköna pauseringar som gör att jag kan vila i texten. Varje bok blir som en ny bekantskap och det vore ju förfärligt om bara välsmorda munläder hade företräde. Social kompetens handlar inte bara om att ha en one-liner i beredskap på mingelpartyt. Det handlar också om att ha förmågan att känna in, ta ett steg tillbaka ibland, vara följsam och lyhörd. Kanske fungerar litteratur likadant?
Jag läser just nu ”Spjärna mot udden” av Christine Falkenland, en författare som brukar skriva relativt korta, högoktanigt täta romaner. Hon gör sig inte till, fjäskar inte. Där finns en författarröst med integritet och i hennes berättelser får jag en känsla av att jag går utifrån och in. Det känns nästan klaustrofobiskt, på ett skönt sätt. Med en roman som Gone Girl upplever jag det omvända, som en vandring inifrån och ut.
Jag gav inte upp ”Gone Girl”, jag bytte bara medium och har nu hunnit halvvägs in i ljudboksversionen på hela nitton timmar. Det är snudd på magiskt. Känner mig en aning kluven till att lyssna på ljudböcker. De får mig att kliva in i en mer hermetiskt tillsluten bubbla än när jag läser. Jag är inte riktigt lika kontaktbar. Samtidigt blir hundpromenaderna längre, rabatterna rensade och tvätthögarna sorterade. Och det är ju bra.
”Gone Girl” visar sig ha en sinnrik intrig, man behöver bara hålla ut så att mönstret blir tydligt. Liksom i ”Mörka platser” växlar berättarperspektivet mellan olika karaktärer. Här kretsar det kring paret Nick och Amy Dunne. De har lämnat New York för att flytta hem till Nicks barndomsstad och vara nära hans cancersjuka mor. Handlingen tar sin början på deras femte bröllopsdag – samma dag som Amy försvinner. Nick är här och nu och vi får följa honom, dag för dag, samtidigt som letandet pågår. I Amys kapitel återges hennes dagboksanteckningar, från när hon först träffade Nick flera år tidigare. Jag inser efter ett tag att försvinnandet egentligen blir en bisak, för mig. Jag har störst behållning – så här långt – av gestaltningen av ett förhållande som vittrar sönder.
Samtidigt, i ett helt annat universum, finns Jo Nesbøs 606 sidor långa deckare ”Polis”, en riktig bladvändare. Intrigen är så skickligt hopsnickrad att jag har skrattat högt flera gånger. Nesbø bara leker med mig. Han är killen man vill ha till bordet på tråkiga middagen. Jag känner mig som en liten mus som katten vispar över golvet, hit och dit. Samtidigt är jag i högsta grad delaktig med min fantasi. Om du vill läsa ett exempel på mördande skicklig gestaltning, dyk ner i kapitel 34 och fortsätt med andra delen av kapitel 35. Två scener som skulle kunna bli en kortnovell.
Nu funderar jag på om Donna Tartts ”Steglitsan” ska få en chans. Den har ett par saker emot sig, att den är en snackis och 780 sidor lång. Men först, Christine och ”Spjärna mot udden”.