Det kan inte vara lätt att skriva en baksidestext, tänker jag när jag har läst ut Niklas Ekdals täta thriller ”Kvinnan utan egenskaper.” Som skrivarpedagog och psykosyntesterapeut blev jag väldigt nyfiken när jag läste det här:
”En ung pojke i Skåne utsätts för ett fruktansvärt övergrepp. Som vuxen är han ett psykiskt vrak och bearbetar det förflutna genom att skriva noveller. Hans psykiater My Bring är den enda som får läsa de märkliga berättelserna. Finns det någon sanning bakom dem eller är det bara fantasier i en sjuk mans hjärna? […]”
När patienten mördas bara femtio sidor in i handlingen känner jag mig lite snopen. Det visar sig att novellerna bara är en pusselbit i en sinnrikt komponerad intrig.
Novellerna har hur som helst en funktion genom hela romanen. Någon fortsätter att posta dem till psykiatern, en i taget. I varje berättelse finns en ledtråd som kan lösa mordet på Nikanor Branting.
Säcken knyts naturligtvis inte ihop förrän i den tionde och sista novellen, men då har flera fått sätta livet till och jakten efter små och stora skurkar har dragit fram över hela världen.
Det här är en thriller. Det är intriger på hög och låg nivå. Händelserna avlöser varandra på löpande band i ett rasandet tempo, parallellt i tid och rum. Det är också ett relationsdrama.
Berättelsen baseras delvis på verkliga händelser. De mest skrämmande inslagen är fiktion, men mot bakgrund av det som faktiskt pågick i Sverige i forskningens namn under flera decennier på nittonhundratalet köper jag nästan vad som helst. Det finns referenser till verkliga, medicinska övergrepp där myndigheterna utnyttjade ”sinneslöa” i olika forskningsexperiment, i syfte att skapa den välfärd vi tar för självklar idag. Framför allt finns kopplingar till den svenska steriliseringspolitiken som bidrog till att sextiotusen svenskar tvångssteriliserades under femtiotalet. Alva Myrdal lär ha oroat sig för att steriliseringarna var för få, om Sverige skulle ha råd med barnbidragsreformen. Titeln på patienten Nikanor Brantings novellsamling är ”Kastraternas Decamerone.” Kopplingen är given.
Det märkliga är att den sekvens som har etsat sig fast mest är en helt vardaglig händelse där hemmapappan Peter tar med sina barn till Andy’s lekland i Sickla. Vännen Ricky, som är kirurg, är där med sina barn. När Ricky får ett alarm på sin personsökare står Peter plötsligt där med fem barn på halsen. Det är stimmigt och skrikigt och stökigt, doft av ljummen barnmat och fuktiga strumpor och ungar som kissat på sig. Peter är förbannad och slutkörd och när hans fru, Johanna, ringer från utlandet och påpekar att han låter stressad kan jag känna hans frustration.
Däremot har jag kanske svårt att köpa Johanna Totts gränslösa Modesty Blaise-karaktär. Hon är en lätt alkoholiserad polis och gudmor till psykiaterns försvunna tonårsdotter. För henne är det inga tveksamheter, om det så handlar om att ta flyget till Uruguay och ta upp jakten på en mördare i Montevideos gränder eller ge sig i lag med en kvällstidningsjournalist som inte var värd skiten under skorna för ett ögonblick sedan.
Kanske tycker jag också att Mys artonåriga dotter Juni resonerar som om hon vore minst tio, femton år äldre, men det kan ju också vara syftet. Livstrött och desillusionerad innan hon fyllt tjugo.
Det finns ett driv från början till slut som jag gillar. Jag hinner knappt hämta andan. Och jag vill veta. Veta vad Nikanor Branting har råkat ut för som barn. Vad det finns för samband mellan honom och My Brings deprimerade dotter som uppenbarligen lever farligt. Och hur smutsig är läkemedelsindustrin egentligen?
Jag har träffat journalister som gärna vill skriva skönlitterärt, men tycker att det är så svårt att dikta ihop en historia. Någon menade att det är en yrkessjukdom de har, att hålla sig till sanningen… (du kan sluta skratta nu.) Niklas Ekdal, som bland annat har varit politisk chefredaktör på DN, verkar inte ha några problem med att fiktionalisera. Trots att ämnet är blytungt och angelägenhetsgraden hög så tror jag att han har haft skitkul hela vägen. Och så tycker jag om nyskapande bilder, som den att nylagd asfalt ser ut som kladdig, rå blodpudding.
: : :
Se intervjun med Niklas Ekdal i TV4:s morgonprogram >>
[gigya width=”392″ height=”72″ src=”http://www.pocketdirekt.se/ming.php?add_id=052335232b11864986bb2fa20fa38748″ quality=”high” wmode=”tranparent” ]