Ja, jag har alltid hävdat det. Och nu, som på beställning, trillar bekräftelserna in. En skrivarvän tipsade mig om boken ”The writing Cure – How Expressive Writing Promotes Health and Emotional Wellbeing” av J.Smythe och J.Lepore och nu väntar jag på att den ska dimpa ner i brevlådan.
Efter att ha läst Ingela Ingels och Charlotta Strand Dambers examensarbete: ”Den Emotionella Skrivandeprocessen ur ett Kognitivt Beteendeterapeutiskt perspektiv – en explorativ studie” är jag riktigt nyfiken.
: : :
Vad är då Expressive Writing? Enkelt förklarat, föreställ dig att du skriver om en traumatisk upplevelse, tre-fyra dagar i följd, tjugo minuter varje gång. Du behöver inte bry dig om stavning, meningsbyggnad etc. Det ska enligt forskningen göra dig gott att bearbeta traumat på det viset, på samma sätt som det är bra att prata om problemen istället för att lägga locket på.
Man har bland annat sett att de som skriver om svåra upplevelser resonerar sig fram till en stabilare plats. Det påminner om det man kallar för disidentifiering inom psykosyntes. ”Jag är inte mina handlingar, mina roller, mina känslor, mina tankar – jag har dem.” Effekten blir att man inte låter sig kidnappas av känslorna, tankarna, förnimmelserna. Man kommer närmare sig själv, den man verkligen är. Vad sägs om det?
Vad tror du? Har skrivandet hjälpt dig och på vilket sätt?