”Duktig flicka” har blivit något nedsättande och inte sällan hör man medelålders kvinnor säga så om sig själva. För mig signalerar ”flicka” att man är kvar i ett stadium där man fortfarande var omyndig. Det är som om alla de erfarenheter man fått i livet inte är någonting värda.
Victoria Blom har forskat och doktorerat i hur villkorlig självkänsla, höga prestationskrav och utbrändhet hänger ihop. Hennes definition på självkänsla är att ”god självkänsla är att vara trygg i sig själv, vilket kan visa sig i att stå upp för sina känslor, att kunna säga nej, att våga vara den man är. Den som har dålig självkänsla försöker anpassa sig till omgivningen och säger ja för andras skull.”
Hennes slutsats är att ju sämre självkänsla du har, ju högre är risken att du drabbas av utbrändhet. Har du god självkänsla har du också förmåga att sätta gränser, alltså är risken mindre att du står där med näsan mot väggen.
Victoria intervjuas i dagens SvD och berättar att hennes nästa forskningsfokus blir ärftlighetens betydelse för PBS och utbrändhet. Jag hoppas att hon kan hitta inspiration i begreppet familjekonstellationer.
Med hjälp av en konstellation åskådliggörs hur dina beteendemönster och förhållningssätt till omgivningen och dig själv har gått i arv, utan att du är medveten om det, kanske av kärlek och lojalitet. Först när du konfronteras med att det har hängt med i generationer och att du inte har några som helst krav på sig att föra det vidare, kan du verkligen komma vidare i livet. Du som är intresserad av hur man kan arbeta med familjesystem och familjekonstellationer kan hitta mer information på Askis, Akademin för systemiska konstellationer i Sverige.
Jag tror också att Victoria kan hitta spännande ingångar till sin forskning i Roberto Assagiolis tankar om Viljan. Han definierade viljans fyra aspekter som den goda, den skickliga, den starka och den transpersonella. Vi kan ha inslag av alla dessa i oss, men ofta dominerar en viljeaspekt.
Jag kan föreställa mig att det finns en övervikt av god vilja hos ”duktiga flickor”, men att den är underutvecklad. Det är då det är svårt att sätta gränser. Man finns där för andra, i första hand, och åsidosätter sig själv och kan inte sätta ord på de egna behoven. Alltså sluter man sig och jobbar vidare, i hopp om att någon förr eller senare ska förstå. Hinner man inte drabbas av utmattning finns alltid risken att man blir bitter: ”Tänk att det aldrig är någon som förstår vad JAG behöver, jag som alltid har ställt upp i vått och torrt …”
Jag ser verkligen fram emot Victorias slutsatser. Jag hoppas också att duktighets-diskussionen kan bli mer nyanserad. Duktiga förebilder är faktiskt inte det sämsta.