Jag har alltid haft ett kluvet förhållande till skräck. Vampyrer och varulvar biter inte på mig. Jag är mer oroad över vad en passivt aggressiv kulturtant kan ställa till med om hon är på det humöret. Samtidigt är jag mer rädd i skogen än i staden. Jag har inte funderat så mycket över det där förrän jag fick en kommentar om min skräcknovell ”Amanda skulle aldrig lukta hallon” och som släpps som e-novell idag.
Skrämmande att det är en realistisk historia.
Jag blev glad över Kristinas kommentar. Det kändes som att jag hade lyckats förmedla det jag ville. Novellen handlar om mobbning och vilka mekanismer som styr när man vill höra till, men inte till vilket pris som helst. Det handlar om att antingen kliva in, eller välja att kliva ur och kanske bli nästa offer. Var går gränsen?
I monsterskräck med övernaturliga inslag finns ingen logik, bara en primitiv drift. Det går liksom inte att resonera med ett blodtörstigt väsen. Det är visserligen skrämmande, men det som verkligen ger mig kalla kårar är en mänsklig förövare av kött och blod som har någonting gömt i bagaget som driver henne till skrämmande handlingar. Jag blir rädd för att det blir begripligt, och är det begripligt har det klivit in i mig. Jag kan identifiera mig med utövaren, även om handlingen inte är ursäktad. Kanske blir det påminnelse om vad vi är kapabla till?
Vad skrämmer dig?
Gillar du illustrationen?
Här kan du ladda ner motivet utan titel och använda det som bakgrundsbild i din mobil >>
.