Snopet. Jag som skulle läsa så många romaner i sommar. Det blev en. Egentligen två, men det var så vitt skilda läsupplevelser att de inte går att jämföra. Tänker inte ens nämna bok #2.
Jag återhämtade mig inte riktigt från den första. Gjorde några försök med tre, fyra romaner, men gav hela tiden upp. Jag behövde smälta ”Mörka platser” av Gillian Flynn, min stora läsupplevelse denna sommar.
Jag köpte boken tidigt i våras, men medan jag höll på med annat försvann den lika mystiskt som strumpor i torktumlaren. Den hade kunnat falla i glömska, men i pocketshopen på Arlanda låg den och väntade. Jag slog till. Den bleka gothtjejen i kassan nickade och log, lite inåtvänt så där, och mina förväntningar höjde sig några snäpp.
Mörka platser handlar om Libby Day och vad som egentligen hände den där natten för snart trettio år sedan när hennes mamma och två systrar blev brutalt mördade. Libby var sju år och vittnade mot sin femtonårige bror Ben som fick skulden. Hon har alltid trott att det var han. Ett obskyrt sällskap som intresserar sig för mordgåtor tar kontakt med Libby. De tror att Ben är oskyldig och hon börjar motvilligt försöka ta reda på sanningen.
Gillian Flynn växlar mellan nu och då och intrigen tätnar för varje sida. Det är sällan jag blir så berörd av en deckare, jag tänker inte ens på att det är en deckare jag läser. Jag blir gripen av Libbys livsöde, av aningslöshet och slump och tillfälligheter som leder rakt in i mörkret. Ondskan är hela tiden närvarande, vid sidan av mattsvart humor. Jag skrattar högt flera gånger. Libbys fräna attityd hittar man bara hos en överlevare som har sett ALLT.
Gillian Flynn tar sig friheten att beskriva karaktärerna ovanligt utförligt och jag njuter av varje ny entré. Läs och lär.
”Hon var trettiotvå men såg tio år äldre ut. Hon hade rynkor i pannan, såg ut som en solfjäder av papper, och kråkfötter i ögonvrårna. Det röda håret var gråstrimmigt, hon var fult mager, benig och knölig som om hade svalt en massa järnskrot: hammare och malkulor och ett par tomma tomflaskor. Hon såg inte ut som en person man fick lust att krama, och hennes barn brukade faktiskt heller aldrig krypa upp i hennes knä.”
”Ben störtade in genom dörren, som när en katt smiter ut. Han var kortväxt, kanske en och sextioåtta, och hans hår hade blivit mörkt rostfärgat. Det var långt, nådde ner till axlarna och han hade fäst det bakom öronen som en flicka. Med stålbågade glasögon och orange overall såg han ut som någon sorts flink mekaniker. ”
”Gestalten var inne i skuggorna: Jag kunde urskilja en gloria av förstört hår, kanterna av korta shorts, en jättestor handväska och tjocka muskulösa ben. När hon kom ut ur skuggorna såg man ett solbränt ansikte med ganska tättsittande ögon. Söt som en liten hund.”
Gillian Flynn debuterade med Sharp Objects. Till hösten kommer hennes Gone Girl på svenska (Modernista).
: : :
Andra som tycker att Flynn är grym:
jag ser ditt boktips och fröjdas, hoppas på din starka upplevelse, skummar över resten av texten tack