Jag är så oerhört stolt och glad över det här omslaget. Varje kreativ process har sina vägbulor och födslovärkarna kan vara starka. Det här älskade jag från första stund.
Jag tycker att formgivaren har lyckats fånga stämningen i romanen, med huset som en symbol för personligheten, trädens rötter som står för det förflutna och Linns tillbakablickar. Mamman med den bortvända ryggen, upptagen med sitt. Det röda som står för eld och motivet i guld för något genuint och äkta.
Jag upplever att motivet påminner om en grind som ska öppnas. Vad tycker du?