Min författarkollega Jenny Forsberg har uppmärksammat att jag drabbats av haikufeber. Trevligt! Det händer med viss regelbundenhet att jag börjar tänka i treradingar, ungefär som när jag återupptäcker Steely Dan vart femte år. Det går liksom aldrig ur kroppen. Nu är jag hooked igen, måste börja varje dag med en haiku i statusraden på Facebook.
Kanske har det med årstidernas växlingar att göra, jag vet inte, men det är ju då man blir medveten om förgängligheten. För mig rymmer en haiku det stora i det lilla, eller tvärtom. Jag vill liksom bli teleporterad mellan mikro och makro på nolltid och förstå sammanhangen genom 5+7+5 stavelser. Less is more. Eller vad tror du?
Här är mina senaste betraktelser.
Vit luddsvans i skyn
På fönsterbrädan längtar
olästa böcker
Rågblonda tuvor
trasslar utmed landsvägens
bikinilinje
yrsnö utanför
vårputsade köksfönster
knoppar somnar om
koltrasten som ett
kommatecken mellan två
äpplen i skarsnö
Just som jag vant mig,
tänker istappen i mars
och faller handlöst
gäckande vårsol
lockar snön åka kana
på svarta plåttak
i blå snöskuggor
vibrerar en förväntan
kommer solen snart?
: : :
Min favoritinspiration, antologin ”Aprilsnö”, 100 haikus av svenska och japanska författare.
Underbart! Jag fick själv ett Haikuinfall häromdagen och efterfrågade andras spontanhaikus på Facebook. Det blev en glad och blandad samling.
i fredagshagel
våren ropar ut sitt namn
ölen är nära
Må så gott!