Du är inte din text

För en tid sedan gästbloggade jag hos Christian Johansson på temat ”Du är inte din text”. Jag har fått en del reaktioner efteråt. Det är ett intressant ämne och jag väljer att publicera texten här på min egen sida.

: : :

Jag har haft skrivandet som yrke i nästan hela mitt liv. Periodvis har det tagit väldigt mycket plats. Jag har identifierat mig med att vara en skrivande person. Nu försöker jag hålla en distans till det jag gör. Vändpunkten kom under en skrivarresa för ett tiotal år sedan.

Det var en tidig morgon i juni, Malmö centralstation. Där stod vi, ett tjugotal främlingar och väntade på ett tåg som skulle ta oss till Prag. Våra skrivarhandledare hälsade oss välkomna med uppmaningen: ”Berätta inte för varandra vad ni arbetar med.”

Till en början var det spännande. Vi bekantade oss med varandra, lite trevande, utan att prata jobb. Efter någon dag var jag i chock. Jag hade ingenting att prata om. Vem ÄR jag egentligen, tänkte jag.

Jag var ganska sliten efter några högpresterande år. Kände mig vilsen och visste inte riktigt vart jag var på väg. Och nu fick jag den här tankeställaren.
Men det hände också något positivt under den där resan. Jag kom i kontakt med en lekfull sida i mig själv. Jag behövde inte leva upp till några förväntningar. När jag fick läsa de övrigas texter var jag inte påverkad av om skribenten var journalist, busschaufför, hemmafru eller polis. Jag behövde inte känna mig sämre eller bättre än någon annan. Vi deltog på samma villkor.

Några år efter den där resan studerade jag vidare till skrivarpedagog och påbörjade samtidigt en fyraårig utbildning till terapeut på PsykosyntesAkademin i Stockholm. Nu delar jag min tid mellan lektörsuppdrag, författarcoachning och att hålla skrivarkurser, samt att ta emot klienter i samtalsterapi.

Jag undviker att gå in i min terapeutroll när jag arbetar med skribenter, även om jag har stor nytta av mina terapeutiska erfarenheter när vi diskuterar fiktiva karaktärer, personlighetsdrag, relationer, konflikthantering, viljor, inre hinder, utveckling osv. Däremot plockar jag gärna in skrivandet i terapiarbetet. Skrivandet är ett fantastiskt hjälpmedel för det betraktande självet att disidentifiera sig från handlingar, känslor, tankar, förnimmelser. Nu blev det krångligt, jag vet. Det här kräver sin förklaring.

En av psykosyntesens grundtankar är att vår personlighet har en autentisk kärna, Självet, fritt från rädslor och begär. Om du någon gång har känt dig märkvärdigt närvarande, orädd och fylld av kärlek och tillit, då har du förmodligen varit i kontakt med Självet.

Det vi däremot oftast visar upp är jagets/egots olika skepnader, roller som vi går in och ut ur. Ibland identifierar vi oss så starkt med våra roller att vi aldrig lämnar dem. Det kan vara gråterskan, clownen, räddaren, smitaren, läkaren, pappan, kritikern, ensamvargen och så vidare. Vi kan gå omkring med en hel orkester av delpersonligheter som tar mer eller mindre plats. Det fina är om vi själva kan bestämma när vi ska gå in och ut ur de där rollerna. Inte stå som en handfallen dirigent på podiet framför en anarkistisk orkester som kidnappare. Hantera identitetskriser när vi blir av med jobbet, separerar eller när barnen flyttar hemifrån.

Min roll som terapeut är att hjälpa klienten att se sina invanda beteenden och mönster, betrakta dem objektivt och förstå varför de har uppstått för att kunna komma vidare. Där är alltså skrivandet ett fantastiskt verktyg.

Kort sagt, vi är inte vad vi gör, tänker, känner. Vi har beteenden, tankar, känslor, kropp.

Och nu tar jag på mig skrivarhatten för att försöka knyta ihop den här säcken.
Jag brukar alltid inleda mina textsamtal och lektörsutlåtanden med påståendet ”Du är inte din text”. Ibland får jag mothugg och det är okej. Då finns en anledning att prata om hur vi förhåller oss till skrivandet.

Varför skriver jag? Kan jag förhålla mig distanserat till det jag skriver? Är det smärtsamt att stryka hälften för att det ska bli mer läsvärt? Hur tar jag emot kritik? Och så får vi inte glömma, hur ger jag kritik? Det handlar om att se en text som en text. Att ha texten i fokus, inte skribenten.

”Men jag hämtar ju inspiration från mig själv när jag skriver. Hur ska jag kunna frikoppla mig från texten när det ligger mig så nära?” frågar tvivlaren.
Då vill jag ställa en motfråga: ”Är det Självet eller Jaget som skriver?” Eller, med risk för att låta pretentiös: ”Vill du ge världen berättelser som en villkorslös kärlekshandling, eller kräver du något tillbaka?”

Jag kan erkänna att jag då och då drivs av ett starkt bekräftelsebehov, när jag längtar efter att få höra att jag skriver fantastiskt. Men det brukar bara leda till att jag vill ha mer, och mer, och mer. Då mår jag bättre när jag skriver utifrån den där autentiska platsen i mig själv där det kvittar om jag får en dunk i ryggen. Någon i mig är ändå förvissad om att det finns åtminstone en person som blir berörd, och det är gott nog.

Hur praktiserar man disidentifiering i skrivandet? Jag har inspirerats av en fiktionaliseringsövning som författaren och skrivarläraren Jan Sigurd brukar använda sig av i sin undervisning. Den går ut på att du får skriva om en omtumlande händelse i jag-form. Sedan skriver du om samma händelse en gång till, men i tredje person. Samtidigt uppmanas du att ljuga, stryka, lägga till. Huvudsaken är att du behåller smärtpunkten. Resultatet blir en skönlitterär text där du utgått från dig själv, samtidigt som du har disidentifierat dig från den. Ett tredje steg kan vara att återgå till jag-formen.

En annan inspiratör är psykologen J.W. Pennebaker som har utarbetat en metod för terapeutiskt skrivande, Expressive Writing. Klienten får flödesskriva om en traumatisk händelse i tjugo minuter, tre-fyra dagar i rad. Samma händelse varje gång. Det brukar leda till att klienten för varje version förhåller sig allt mer distanserat till sin upplevelse. Texten får helt enkelt härbärgera det traumatiska, samma funktion som bilder har i bildterapi. Mot slutet har den som skriver riktat blicken framåt. Hon ÄR inte längre händelsen och har själv skrivit sig bort från den, framåt och vidare.
Nu är det inget som hindrar att den som vill kan omvandla ett terapeutiskt material till något skönlitterärt, men då är det verkligen en fördel att tänka ”jag är inte min text”.