Jag vet inte hur många tuschpennor som har torkat in för att de har blivit liggande. Vi brukar ha en kort romans i början, sedan blir det vardag och jag återgår till tangentbordet. Jag känner mig mer i kontroll framför datorn. Jag kan redigera, flytta om texter som jag vill, radera och skriva nytt, spara i minnet för senare bruk.
Med pennan, och särskilt min senaste Rotring Artpen, är det så lätt att bli bortkollrad, förtjusas av det där ljudet när stiftet möter papperet. Det är som om den har en tyst överenskommelse med mina gamla korrespondenskort, de med grängad yta, att de ska få mig på fall.
Och visst faller jag. Men jag känner också en ödmjukhet inför det magiska när orden blir synliga, kännbara, fysiska. Det händer sällan på skärmen, men jag kan ta med mig känslan dit. Och det är ju bra.
E-boken i all ära, men vore det inte omtumlande att få läsa en handtextad bok i ett exemplar?