Händer det att du läser en roman och stannar upp för att hämta andan? När jag läser Lina Wolffs ”Bret Easton Ellis och de andra hundarna” tänker jag flera gånger: om femtio år kommer ingen att läsa Läckberg, Ljungstedt eller Kepler. Man kommer att läsa Wolff och få en lika stor läsupplevelse som jag precis har haft.
Linas roman har en del tidsmarkörer, men i grunden är det en tidlös berättelse – egentligen flera kortare – om människor som försöker närma sig varandra, men där någonting, någonstans går snett. Araceli är berättelsens centralfigur och berättelserna tar vägen via henne på olika sätt.
Det sägs att en av författarens främsta tillgångar är förmågan att lyssna. Har hon arbetat som tolk är hon förmodligen särdeles bra på att uppfatta nyanser, diskrepanser och undertext i det som sägs och inte. Jag är hur som helst djupt imponerad över hur Lina växlar så obehindrat mellan de olika berättarrösterna och får dem att kännas trovärdiga och levande, även när situationerna är lätt absurda.
Jag blir särskilt berörd av Rodrigo Auscias, hans vilsenhet och desperation när han hamnar i knipa. Och jag tror på allt Rodrigo tänker och känner, att han är en verklig man av kött och blod som lever och arbetar i Barcelona.
Med lätt hand väver Lina in liknelser, så där i förbigående, som förstärker och fördjupar karaktärerna. Det är som om hon bara har sträckt upp handen och fångat alla infall med enhandslyra och sedan satt dem på pränt, utan krusiduller. Det kan verka oförskämt att tänka så, tänker jag nu, men att få det svåra att verka så enkelt är det som skiljer mästaren från amatören.
0 reaktioner på ”Årets julbok: "Bret Easton Ellis och de andra hundarna" av Lina Wolff”